psykist ur balans

jag tänker inte kalla mig själv deprimerad. jag tänker inte heller tillåta någon annan att kalla mig för deprimerad. men en sak är klar och det är att jag inte känner igen mig själv längre. jag är ledsen och trött på det mesta. jag har vänner som sviker och jag sviker själv mina vänner. kan jag ens kalla somliga för vänner? och kan jag kalla någon person för mer än bara vän? många ser mig som en stark individ. en person som inte tar skit från andra och som står för vad jag tycker. men innerst inne har jag så offantligt många svagheter. som jag tidigare nämnt har jag haft allt annat än en normal uppväxt. jag tänker inte lägga skulden på någon annan, men kanske är det det som präglar mig och gör mig till den jag är? jag sårar folk i min omgivning och jag är lika bra som dålig på att visa mina känslor. jag kan gråta på kommando och skrattar åt det mesta. jag kan ingenting om kärlek och jag vet aldrig hur jag ska föra mig då jag alltid är för nervös. jag har alltid varit lite av en ensamvarg. har många vad vi kallar för ytliga vänner. har aldrig haft ett riktigt förhållande. har alltid haft dålig kontakt med mina föräldrar och har inga starka band till mina syskon.

kärlek och pengar är verkligen två helt skillda världar. jag får det mesta jag pekar på och på senare dagar så har jag fått sånt som jag inte ens tittat åt. finns flera jag skulle kunna nämna som sagt till mig gång på gång, "du har det väldigt bra alexander". men har jag det bra? jag har alltid haft den undermedvetna livsfilosofin om att när jag fått vad jag vill ha, ska jag inte nöja mig utan istället sikta in mig på nästa byte. på nästa materiella ting. och kärlek... om vi endå vore så primitiva att vi slapp kärleken. egentligen är kärleken förmodligen det vackraste som finns. men vad det jag? just det, ingenting.

denna bloggen har tappat sin totala funktion. här sitter jag och fläker ut mitt liv inför allmänheten. som någon jävla bekräftelse, för det är det jag alltid har vart ute efter - att bli bekräftad. att existera och att bli ihågkommen. att sätta spår. och det är just därför jag nu slutar att blogga. åtmistone tills jag har hittat tillbaka till mig själv och jag kommit över det som behövs komma över. men jag ska ljuga för er. jag skriver inte detta för att få bekräftelse. jag skriver detta för att förklara varför jag inte kommer skriva här något mer på ett tag. vi låter det vara så...

jag kanske ska börja skriva på en roman. eller en självbiografi. grubbel. författare - alexander blom. titel - mitt liv som circusartist.

over and out.